Bakbenshallucinationer och bogar pÄ rymmen.
Ibland blir jag lite förvirrad nÀr jag försöker förstÄ olika ridtermer och uttryck som anvÀnds vid ridning och ridundervisning.
HÀr Àr nÄgra exempel pÄ nÄgra utryck som jag ogillar (kanske för att jag inte förstÄr dem):
Tappar bakbenen, hÀmta bakbenen, trÀna bakbenen, aktivera bakbenen.
Jag undrar hur gÄr det till nÀr vi skall aktivera endast bakbenen, utan att hela hÀsten aktiveras?
Ofta har de som âjagarâ bakben mindre vĂ€lfungerande grunder. D.v.s. hĂ€sten följer inte de grundlĂ€ggande hjĂ€lperna sĂ„som framĂ„tdrivande, förhĂ„llande, vĂ€ndande och sidförande hjĂ€lperna. Och man fastnar i det som jag numera kallar för bakbenshallucination, d.v.s. ryttaren inbillar sig att det Ă€r pĂ„ grund av hĂ€stens bakben som ridningen inte fungerar sĂ„ som man tĂ€nkt sig. Och allt eftersom ryttaren blir mer intensiv i att försöka pĂ„verka hĂ€stens bakben blir hĂ€sten mer och mer frustrerad och eller stĂ€nger av d.v.s. hĂ€sten slutar att reagera pĂ„ ryttarens hjĂ€lper, och den eventuella ridbarheten gĂ„r förlorad.
För den som fastnar i bakbenshallucinationer blir det ofta betydligt bÀttre resultat nÀr man byter fokus. T.ex. nÀr ryttaren upplever att hen inte fÄr med inner bakben. T.ex. i vÀnstervolt tÀnker ryttaren: jag mÄste driva vÀnster bakben inunder hÀsten och samtidigt ha ett ordentligt stöd pÄ ytter tygeln sÄ att hÀsten inte skjuter ut höger bog.
FÄr man dÄ ryttaren att byta fokus och i stÀllet flytta framdelen ett steg inÄt för ytter skÀnkel dÄ kommer frambenen pÄ samma spÄr som bakbenen och motstÄndet försvinner, hÀsten blir rakriktad och ridbarheten ökar.
Det hjÀlper inte att med framÄtdrivande hjÀlper försöka pÄverka bakbenens aktivitet och koordination om inte hÀsten Àr mottaglig för hjÀlperna och ryttaren kan fÄnga upp det den driver fram.
Eller som Kajsa Boström sÄ genialiskt formulerade i sin blogg:
âBogar pĂ„ rymmen och tappade bakdelar. Vanskliga riduttryck som fĂ„r konsekvenser för hĂ€starna.
Bogen sitter dĂ€r den sitter, den Ă„ker med Ă„t det hĂ„ll dit hĂ€stens kropp gĂ„r. SĂ„ om ryttaren hamnar i ett lĂ€ge dĂ€r den styrande eller vĂ€ndande hjĂ€lpen inte fungerar och hĂ€sten âflyter utĂ„t" eller "skjuter ut bogenâ Ă€r det i vanlig ordning ett handhavandefel. Det Ă€r inte hĂ€sten som skjuter ut bogen. Det Ă€r ryttaren som böjer hĂ€stens hals för mycket.
Detsamma gĂ€ller hĂ€stens bakdel, den Ă€r tĂ€mligen vĂ€l förankrad i resten av hĂ€stkroppen och tur Ă€r vĂ€l det. De nĂ€stan mytomspunna bakbenen sitter ocksĂ„ dĂ€r de sitter, varken mer eller mindre. HĂ€star anvĂ€nder i naturen för det mesta sina bakben i samspel med resten av kroppen,â.
Det Àr flera som varit inne pÄ samma Àmne. T.ex. skrev min fru Ia Lindholm i maj 2020 sÄ hÀr:
âDet vanligaste önskemĂ„let frĂ„n nya elever har Ă€ndrats frĂ„n tempovĂ€xlingar i tölt till att fĂ„ mer aktiva bakben alt. mer aktivitet i den ena bakbenet.
Jag har aldrig förstÄtt den hÀr fixeringen pÄ bakbenen? Jag tÀnker att nÀr hÀsten blir ridbar och ryttaren mer erfaren sÄ löser det sig med bakbenen. NÀr jag undervisar anvÀnder jag sÀllan ordet samling, bakben och press/sÀtta tryck. Jag koncentrerar mig pÄ ryttarens position i sadeln, att hÀsten svarar pÄ de grundlÀggande hjÀlperna: framÄtdrivande, förhÄllande, vÀndande och sidförande och dessutom gör det för lÀtta hjÀlper. Och att fÄ hÀsten avslappnad och energisk, kort sagt att arbeta sÄ att hÀsten blir lösgjord.
Jag har en âhang-upâ pĂ„ ryttarens skĂ€nkellĂ€ge och Ă€r lĂ€tt allergisk mot hĂ€lar som Ă€r pĂ„ vĂ€g mot hĂ€stens virvel. Har ocksĂ„ upptĂ€ckt att mĂ„nga som Ă€r fixerade vid bakbenen har hĂ€larna upp i hĂ€stens sidor, ja tom mot viveln, troligen för att fĂ„ igĂ„ng bakbenen. Men, det funkar ju inte.
SÄ MÄnadens tips frÄn mig Àr: slÀpp bakbensfixeringen och fixera dig istÀllet pÄ din egen sits och pÄ att fÄ din hÀst lösgjord. NÀr du sitter i en bra position, din hÀst Àr avslappnad och energisk och svarar lÀtt pÄ de grundlÀggande hjÀlperna kan du börja fundera pÄ var bakbenen Àr. DÄ har du ocksÄ möjlighet att pÄverka hÀstens bakben eftersom hÀsten börjar bli ridbar och din sits Àr ÀndamÄlsenlig. Det kommer att fungera om hÀsten inte har ont. Och skulle hÀsten ha ont Àr det lÀge att uppsöka veterinÀr.
Jag tycker om den hĂ€r förklaringen av samling: âNĂ€r hĂ€sten Ă€r lösgjord sĂ„ âframkallarâ man mer energi och bibehĂ„ller lösgjordheten. Eller som jag hörde Jolio Borba sĂ€ga: âNĂ€r hĂ€sten Ă€r lösgjord Ă€r det bara att lĂ€gga till energiâ. Fast vet sĂ„klart sjĂ€lv hur svĂ„rt det Ă€r att rida med hög energinivĂ„ och bibehĂ„llen lösgjordhet. Men jag vet ocksĂ„ att nĂ€r det lyckas sĂ„ har jag nĂ„tt mĂ„let: Att kunna dansa fram pĂ„ en avslappnad, energisk hĂ€st med bra bĂ€righet.
Min frĂ„ga Ă€r: var kommer denna bakbensfixering ifrĂ„n? Ăr det frĂ„n oss ridlĂ€rare undrar ridlĂ€rare Lindholmâ
Ja det tÄls att tÀnka pÄ hur vi uttrycker oss kring ridning. Och sÀrskilt nÀr man förmedlar sin kunskap.
Denni Bergmann Hauksson, LindnÀs november 2022
Återigen dessa bakben!
à terigen det dÀr med bakbenen!
Det pratas mycket om bakben hit och bakben dit nÀr det gÀller ridning.
Som jag tidigare har skrivit sÄ tÀnker jag aldrig pÄ bakben nÀr jag rider, och ber sÀllan elever om att pÄverka bakbenen nÀr jag undervisar.
Man hör vĂ€ldigt ofta hur viktigt det Ă€r att aktivera bakbenen, och att motorn sitter dĂ€r bak, att det Ă€r med bakbenen som hĂ€sten tar sig framĂ„t med o.s.v. âŠâŠ
Eftersom folk pratar sÄ mycket om bakbenens betydelse, sÄ har Àven jag börjat fundera litegrann pÄ det dÀr med bakbenen, och jag misstÀnker att motorn sitter minst lika mycket dÀr fram som dÀr bak. Att hÀstar Àr fyrbensdrivna och att frambenen Àr minst lika betydelsefulla nÀr det gÀller drivningen.
Jag har jobbat en hel del som hovslagare senaste 40 Ă„ren och skott massa olika typer av hĂ€star. Jag har aldrig dragit av en hĂ€st skor som visar sig att bakskorna Ă€r mer slitna Ă€n vad framskorna Ă€r. Och bakskorna Ă€r i regel ganska jĂ€mt slitna över hela ytan ofta lite mer pĂ„ utsidan. Jag tror att hĂ€starna sliter bakskorna frĂ€mst nĂ€r bakbenet landar och att flesta hĂ€star landar med utsidan av hoven aningen före insidan. DĂ€remot sĂ„ slits framskorna vĂ€ldigt mycket framme i tĂ„n , och en hĂ€st med stora rörelse och mycket âdrivâ (en hĂ€st som bĂ„de jag, sportdomarna, avelsdomarna och massor av andra mĂ€nniskor tycker att gĂ„r vĂ€ldigt bra) kan slita en vanlig 8 mm framsko helt igenom tĂ„delen pĂ„ 6 veckor och att skons trakter Ă€r fortfarande ca 6 mm tjocka. AlltsĂ„ framskorna har blivit 0 mm i tĂ„n och 6 mm i trakterna, samtidigt som bakskorna kan anvĂ€ndas en till skoperiod.
Jag tror att hÀstarna sliter sÄ mycket pÄ framskorna för att de anvÀnder frambenen sÄ mycket till att dra sig framÄt.
Vad tror du?
Denni den 10 april 2024
Ess från Lindnäs Foto: Ia Lindholm
Det behöver inte vara fel att tÀnka annorlunda. Hoppas jag.
För att jag tÀnker olikt mÄnga andra nÀr det gÀller ridning.
Jag tÀnker inte samling. Och det Àr kanske för att jag har aldrig förstÄtt den ridtermen till fullo, (har aldrig gÄtt pÄ ridskola, och Àr ingen teoretiker, snarare praktiker) och för att jag har sÄ mÄnga gÄnger sett att nÀr ryttare utövar det de, och ofta deras ridlÀrare kallar för samling, sÄ kan jag inte se bÀttre en att de frÀmst bygger upp spÀnning, och all lösgjordhet gÄr förlorad.
Man ser ofta nÀr ridlÀraren sÀger t.ex. och sÄ samla mera, att plötsligt utstrÄlar ekipaget att de Àr nödiga och har svÄrt att tömma tarmen. DÄ tror jag att framför allt hÀsten kÀnner obehag.
Jag tÀnker istÀllet lögjordhet och varierad energinivÄ. Min ridning gÄr mycket ut pÄ att undvika motstÄnd och att avlÀgsna motstÄnd.
Jag funderar aldrig pÄ var hÀsten har sina ben, eller hur den radar dem under sig. Jag vet att benen finns dÀr under oss, och litar pÄ att hÀsten kÀnner sjÀlv hur det Àr bÀst att rada dem under sig.
Jag tycker mig se att oftast nÀr ryttaren och ridlÀraren börjar oroar sig för var hÀsten har sina ben, sÄ byggs det opp oro i ekipaget, oro Àr ingen skön kÀnsla, och den försvÄrar i regel kommunikationen mellan ryttare och hÀst.
NÀr jag inte kÀnner nÄgot motstÄnd i ridningen, sÄ vet jag att hÀsten har bra egen balans, och jag tycker mig se pÄ bilder och videos frÄn sÄdana tillfÀllen att hÀsten utstrÄlar nöjsamhet. Och eftersom energinivÄn Àr högre med bibehÄllen lösgjordhet desto mer kraft och stolthet utstrÄlar hÀsten.
Man seger ibland att hÀsten Àr ryttarens spegel. Det tycker jag att Àr en bra metafor. Studerar man ridfoton sÄ ser man ofta att nÀr ryttaren utstrÄlar sju svÄra Är, sÄ utstrÄlar ocksÄ hÀsten sju svÄra Är, och ofta nÀr ryttaren utstrÄlar vÀlmÄende och stolthet sÄ utstrÄlar oftast hÀsten vÀlmÄende och stolthet.
Observera! Att Àven dÄ jag tÀnker sÄ. SÄ betyder det INTE att jag tycker att allt annat Àr fel! Det Àr bara vad jag hittills har kommit framtill att passar mig bÀst.
Och nu vill jag bara önska dig lycka till med din egen ridning, oavsett hur du tÀnker kring den.
Denni Bergmann LindnÀs 2 juni 2021
Reflektion frÄn Kajsa Boström:
"Lösgjordhet, eftergift och samling som begrepp Àr viktiga i den klassiska ridningen. Det gÄr vÀl att anvÀnda andra ord men innebörden Àr viktig.
HÀr Àr kunskapen hos trÀnare och instruktörer oerhört viktig. Det Àr nÀr det gÄr inflation i uttrycken som det blir kaos i ridningen, för ryttarna men sÀrskilt för hÀstarna.
Att hÀstarna gÄr i egen balans, dvs rör sig med elastisk kontakt i tyglarna och eftergift i ledgÄngarna men bÀr sig sjÀlva Àr nog det jag ser som viktigast. Den koden behöver ryttarna knÀcka för att utvecklas vidare i konsten.
Sen kommer ökningen av samlingen per automatik nÀr de kan kontrollera och Àndra steglÀngden i samtliga gÄngarter.
Det Àr nog tolkningen av samlingen som skapar problem inte samlingen i sig. All ridning blir krampig och man försöker rida pÄ kraft och muskelstyrka. Det Àr min tanke".
Varför lodrÀt sits?
Svaret Àr i min vÀrld vÀldigt enkelt:
För att i den positionen har vi lÀttas för att hÄlla balansen, och eftersom ryttaren har bÀttre egenbalans, sÄ stör den hÀstens balans mindre.
Och det hÀr Àr verkligen inget nytt!
Xenofon skrev t.ex. ca Ă„r 400 före kristus: âNĂ€r man vĂ€l satt sig â man mĂ„ nu rida barbacka eller med ridtĂ€cke â vill jag rĂ„da till att inte sitta som pĂ„ en stol, utan som nĂ€r man stĂ„r upp med benen isĂ€r. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt fĂ„r man nĂ€mligen bĂ€ttre grepp om hĂ€sten med lĂ„ren, och i upprĂ€tt stĂ€llning kan man vid behov kasta spjut och utdela hugg frĂ„n hĂ€stryggen med större kraft. Benet skall hĂ€nga löst och ledigt nĂ€r frĂ„n knĂ€et. SpĂ€nner man benet och törnar emot nĂ„got kan man slĂ„ av det. Ăr smalbenet dĂ€remot lĂ€ttrörligt ger det efter om det fĂ„r en stöt, ock lĂ„ret rubbas inte ur sitt lĂ€ge. OcksĂ„ i överkroppen mĂ„ste ryttaren vĂ€nja sig att vara sĂ„ mjuk som möjligt; han blir dĂ„ uthĂ„lligare, och om nĂ„gon drar i honom eller knuffar honom har han lĂ€ttare att hĂ„lla sig kvarâ.
Enkelt eller hur đ€·đŒââïž
Jo det lÄter och Àr vÀldigt enkelt och logiskt, men Àr det inte alltid. Och jag tror att det frÀmst beror pÄ att vi har sÄ mÄnga inlÀrda fel. Jag tror att de flesta sitsfel Àr inlÀrda och inövade över tid.
DÀrför Àr det sÄ viktigt att, ryttare och alla de som undervisar i ridning, Àr kunniga inom omrÄdet och Àr noggranna med att korrigera sitsen. Jag har t.ex. aldrig ridit en lektion för min favorit ridlÀrare Pether Markne (alldeles för sÀllan och pÄ tok för lÀnge sedan) utan att han har kommenterat och korrigerat min sits, och det Àr jag sÄÄÄ tacksam för. Min hemmatrÀnare Ia Lindholm Àr ocksÄ pÄ mig hela tiden med sitsen. Det Àr med sitsen som sÄ mycket annat nÀr det gÀller ridning, den Àr fÀrskvara. Man kan sÀga att varje gÄng man utför en rörelse, sÄ övar man pÄ den, oavsett om den Àr rÀtt eller fel och oavsett om det Àr medvetet eller omedvetet, om den Àr bra eller dÄlig, rÀtt eller fel. Och eftersom vi övar mer pÄ fel/dÄlig rörelse eller position sÄ blir vi duktigare pÄ att ha fel/dÄlig position. Och allt eftersom vi blir duktigare pÄ och vana vid att vara i en viss position, sÄ blir det svÄrare att Àndra pÄ den.
SÄ mitt rÄd till alla som vill lÀra ut bra ridning Àr: Mer sitstrÀning Ät folket!
Inom Yoga jobbar man mycket med balans. En av mina favoritpositioner är den här som heter Horse stance
